lördag 15 november 2008

Självömkan och Bush

Så satt jag där och tänkte över mina åtta år på SMR. Har jag något att visa för mitt slit? Nej, jag kom inte på något. En avgrund av misslyckanden öppnade sig och där nere såg jag plötsligt Bush med ännu tommare blick än min.

Räddad av Bush!? Undrar hur han summerar sina år? Mina misslyckanden tedde sig med ens något mindre katastrofala. Men, relativt den makt jag förfogat över kanske vi ligger lika. Jag och Bush i grämelsens kamp. Jag med handikapp x1000...

Jag funderade vidare på vad vi kan hållas personligen ansvariga för. Vem bär skuld för mina tillkortakommanden i tjänsten. Är det jag, för att jag inte förmått, eller är det mina chefer, som gett mig uppgifter över min förmåga? Vem ska jag skylla på? Bush?

Jag vet vad jag är värd. Jag vet ungefär vad jag kan och inte kan. Jag vet att det enda som jag är riktigt bra på är att göra lite av ingenting. Att laga en middag på lite vilja och en spik. Att suga fukten ur det sista kreativa dammkornet och skapa först plantan i en oas. Att vässa en penna med min blick och skriva kärlekens lov till den som aldrig vänder sin blick till mig. Att gå långt och känna att hoppet finns där bakom nästa horisont. Att möta ögon och bekräfta att livet är värt att leva bara för att det bara är så det är. Ja, nog vet jag mitt värde. Nog ser jag att även jag är älskad för den jag är och för det jag gör och hör. Men tvivlar gör jag väl då och då. Så, kan du viska stilla till mitt hjärta att det är lite viktigt det jag gjort. Att åtta år inte är ett hål av ingenting, utan att det är ett hål med något i.

tisdag 21 oktober 2008

Att säga upp sitt liv

Att säga upp sin teveavgift var svårt. Att man flyttar till Khartoum räckte tydligen inte. Misstänksamheten dryper ur luren; -" Khartoum sa du? Verkligen?" Jag antar att de tyckte att storyn var tunn, men det var det enda jag kunde erbjuda.

Kanske ska man inte kunna säga upp sin teveavgift. Det är ju nästan som att säga upp sitt liv. Vad är jag utan teve. Kanske bara mig själv.

De gick med på det till slut, Kiruna, och jag känner mig så fri.