söndag 25 januari 2009

Kawangware - en vanlig söndag

Den tonen och rytmen! Jag blundar och känner att jag trivs med denna lovsång som är som en flodvåg genom min torra kropp. När pastor John Abisai kliver upp för att predika har mötet bara pågått i två timmar, ja i stan är folk lite stressade!

Det är i Kawangware, Maranatha Faith Assemblies. Och där sitter jag efter mötet och äter en underbar lunch i samspråk med dessa överlåtna människor. Jag känner beundran.

Och jag slänger min västerländska stelhet och cynism överbord. Jag vill bara få vara med!

Maranatha, kom vår Herre!

onsdag 21 januari 2009

Sådant är det Kenya jag känner

Det surrar till magen, strax bakom den punkt där kärlek känns. Kanske är det all frukt jag ätit sedan jag kom hit. Kanske är det all ugali och sukuma, chapati, eller matoke. Eller så är det bara glädjen av att känna igen sig, att vara i ett element som resonerar med det djupa behovet av att höra till.

När jag kaxigt hoppar av Matatun på väg hem efter att ha följt Noa till förskolan, så är jag oslagbar, flying! Ge mig sedan en dagstidning, en te och en andazi på lilla haket i hörnet av vårt kvarter och min själ vet så väl att livet är gott.

I stark kontrast till mitt sinnestillstånd står bilden i tidningen av den buss som krashade igår med 29 dödsoffer. Ännu en dag i Kenya. Mina ögon fastnar vid det ord som pryder den kraschade bussens sida - Smash!

Det känns igen, det kära 'jua kali' Kenya. Mitt hjärta rörs av ömhet när jag ser ambulansen från sjukhuset i närheten rulla förbi. Inte för att det åter påminner om otaliga trafikskadades plågor, utan för att i fronten står ordet ambulans inte bara spegelvänt, som brukligt, utan också upp och ned!

Ja, så det är både och, lite av varje, glädje och smärta, hopp och förtvivlan, Obamayra i västra Kenya (ja hela egentligen) och hungersnöd i östra.

Fortfarande glad att vara här!

måndag 12 januari 2009

Pojkar i Nairobi

En liten pojke med spidermanryggsäck, keps och januaribleka kinder knatar stolt över skolgården på svenska skolan i Nairobi. Är det verkligen min son som går där? Blod av mitt blod och ben av mina ben? Han som säger: - "Pappa, om vi får sogsna tankar så kan vi se på korset så vet vi att gud lever!" Han som springer superhjälteskrikande genom rummet och dödar onda bovar. Han som älskar rosa och guld och prinsessor och mamma. Ja, visst är det han!

Men är det verkligen 15 år sedan jag tog studenten här? Är detta platsen jag är dömd att komma åter till? Arvssynd? Frågorna flyter samman med rök av tusen brinnande sophögar i detta Nairobi som faktiskt är ett av de "hemma" jag har givits i denna värld. Jag tror att jag kommer att må bra här den korta stund vi bor här denna gång för att Noa kommer att ha det bra.

Jag saknar inget, så långt.