torsdag 12 mars 2009

Det kommer en gammal man gatan fram

Jag ser honom på långt håll. Tillräckligt långt bort för att hinna byta sida utan att det verkar konstigt. Tillräckligt med tid för att hitta ett dussin argument för varför jag inte hinner, orkar, vill, bör möta denna man igen. Dagen innan smög han plötsligt upp bakom mig och tog min hand och fortsatte sin berättelse från förra gången vi sågs. Den om elände och fattigdom och om att behöva sova ute under buskarna bakom skolan i närheten. Den om familjen som finns långt borta, och som han är skild från av skammen att inte ha något att komma hem med.

Men jag väljer att inte smita. Jag möter honom och ber honom dela frukost med mig. Jag har tid, jag har pengar, det passar mig. Och han protesterar inte. Vi går till ett litet frukostställe i närheten och jag beställer varsin te och chapati.

När vi sätter oss snurrar hans berättelse fortfarande på om hans elände och om drömmen att lyftas upp av ett plötsligt mirakel. Jag förstår, säger jag, men vet att det är empatiskt, teoretiskt, falskt. Det krävs dock inte mycket inlevelseförmåga för att förstå hur hans berättelse kommit till. Det är inte svårt att rasa igenom det sociala skyddsnätet i Nairobi!

Jag börjar fråga honom om gamla politiska ledare i Kenya. Det glimmar till i den gamle mannens ögon och han och hans berättelse tar en ny skepnad. Han berättar passionerat om Kenya och dess ledare som han levt med så länge. Han berättar hur han en gång träffade Kariuki, den givmilde uppkomlingen som gamle Kenyatta i sin maktfullkomlighet lät mörda. Han berättar om hur rika de gamla och nya politikerna är, var de har sina farmer och lyxvillor. Han tecknar Kenyas självständighets livsberättelse, som likt hans egen är resa mot förfall och sönderfall. Men går det inte ganska bra för Kenya, invänder jag. Han ser på mig, medlidsamt. Visst, för de som har och tar mer. För de rika går det bra!

Frukosten är över, jag betalar och vi går ut på gatan. Den gata vi båda kommer att vandra vidare på, åt varsitt håll. Vi tar i hand och jag inbillar mig kort att jag gjort något bra. Men min värld är mer förändrad än hans och åter känner jag den klibbiga känslan av att vara den som tagit mest, trots att jag bjöd. Det är förbannelsen vi lever med, vi som har - att även när vi ger, så tar vi!

***