Det är varmt och en bekant bjuder mig på en läsk. Jag känner mig som en levande reklamfilm när jag girigt sveper min Pepsi. Samme bekant ondgör sig över denne dåre till viting som tittar på möbler i skjulen längs med vägen i Omdurman. Fattar han inte, sudanese no good. Kulturkrocken är underbart total när jag tittar på fåtöljer och sängramar i underbart, återanvänt och robust mörkt trä. Han bara skakar på huvudet. No good! Why?
Äntligen får jag gå där i de trånga gångarna mellan stånden i Libyenmarknaden i Omdurman. Hetsigt försäkrar jag att jag visst inte ska köpa pråliga syntetlakan från Kina. Engegerat föreläser jag för möbelhandlaren om att riktigt trä är mycket bättre än glassig plastfaner. Han nickar, men fattar ingenting.
Det är alltså här vi är. Sudan. Khartoum. 2009. Det är här vi försöker treva oss fram i tjockaste värmen, med smala lyckan och tunnaste arabiskan. Vi vet inte så mycket, inget alls egentligen. Utlämnade till välvilja och gott humör flyter vi genom dagar av heta vindar. 21 hittills. Och nåden är var morgon ny!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar