Luther, Kibaki och Obare

Så står jag där i klungan. Nyfiket tränger vi oss mot taggtråden för att om möjligt få en glimt av presidenten. Evangelisk Lutherska kyrkan i Kenya inviger sin nya administrationsbyggnad med det passande namnet "Luther Plaza". Jag står där och hör orkestern spela inifrån området. Sneglar på presidentens säkerhetsfolk. Biffiga typer, några som jag känner igen från bilderna häromdagen då dom gav sig på en stackars fotograf som var del av Irans presidents entourage under statsbesöket här i Kenya. Mer muskler än hjärnor känns passande och jag fnittrar till. Avundsjukt?

Lite stolt berättar jag för en av mina grannar i klungan att jag är svensk och att det var svenska missionärer som var med och startade kyrkan för många år sedan. Denna kyrka som nu byggt detta hus mitt i Nairobi, i skuggan av maktens kulle, med presidenten som hedersgäst.

Och där är han, president Mwai Kibaki. Han kommer gående flankerad av Most Reverend Dr Walter Obare och General Secretary John Halekhe. Dom skakar hand och jag funderar över hur det skulle vara att träff denne man. Är han fortfarande den briljante beläste strategen? Även nu på ålderns höst efter sin stroke? Är han så trevlig som det sägs? Men mest undrar jag, kanske tillsammans med en hel del kenyaner, vet han fortfarande vad han gör? Vem är det som bestämmer egentligen i detta underbara land?

Mannen kliver ensam in i sin Mercedes. Gråter eller skrattar han där, undrar jag när kortegen rullar bort och klungan upplöses i Nairobis myller av människor, makt och minnen. Vad vet jag!

Den förstfödde!

Så presenterar min bror mig för vänner och kollegor när jag besöker honom i Bukavu i östra Kongo. Så lika ni är säger folk! Vi nickar och åtminstone jag tar det som en komplimang. Ja, vi har samma mamma och samma pappa! Brorsan har blivit en riktig Congomani, och jag är så glad att äntligen få komma till denna plats. Här bodde mor i mitten av 1960-talet. Hit kom far och stal henne (!) till Tanzania. Här bor min bror, och min syster har redan varit på besök. Sist kommer jag.

Det är mer och mer så det blivit i mitt liv – att komma sist. Att följa efter. Förstfödd men sistkommen. De senaste åren har jag börjat följa efter min fru dit hon hittar på att åka. Det har blivit Bilbao, Sarajevo, Khartoum, Juba, Nairobi. Nu följer jag med till Khartoum igen.

Att följa efter är att låta någon annan gå före, att ge företräde. Att ge upp lite av sitt eget för att... Men vad förlorar jag? Mest ingenting, snarare får jag se massor med underbara platser, för att inte tala om de pluspoäng jag vinner som den gode maken..., ja inte i alla läger förstås!

På flyget från Nairobi sträckte Viktoriasjön ut sig som ett hav under mig. Tanganyikasjön tog emot mig i Burundi. Kivusjön när vi rullat över och under de stora bergen på väg genom Rwanda mot Bukavu. Dom stora sjöarnas region. Jag tittar stolt på stämplarna i mitt pass. Burundistämplarna sattes med blid hand, Rwandastämplarna med militärisk precision, Kongostämplarna lite varsomhelst, men med ett glatt skratt! Vatten, berg och människor. Frukt, sång och färger. Regn, lera och kaos. Grand lac, I'll be back!

Bukavu ser ut som en kaotisk och lerig version av en medelhavsstad. Trånga branta gator med hus staplade på varandra som desperat klamrade de sig fast i rädsla över att glida ned i Kivusjön. Jag tänker att inte ens den kraftiga jordbävningen i fjol lyckades skaka ned staden i sjön, men riktigt säker känner jag mig inte. Sjön viskar sakta att den inte tänker sluka staden ännu på ett tag...

Rapport från Afrikas hjärta!

"Governed by scandal and ruled by incompetence"

Predikostolen är en plattform för samhällskritik, åtminstone så idag i Mamlaka Hills Chapel i Nairobi. I frustrerad vanmakt och besvikelse undrar alltfler kenyaner vad deras ledare håller på med. Predikan tar sin utgångspunkt i de brandkatastrofer som drabbat landet under veckan. Vem är beredd? Vem bär ansvar? Vad har vi lärt oss sedan attentatet 1998 mot amerikanska ambassaden? Jo, att vi inte kan lita på våra ledare! Vi måste ta tag i det själva! Vare sig det gäller att se till att svältande kenyaner får mat (när ledarna sålt den nationella matreserven för stor vinst till utlandet!), eller om det gäller att se till att träna brandsoldaterna som inte vet hur man släcker en eld (det hjälper heller inte att det inte fanns vatten i vattenposterna!).

Det är sorgligt när ett lands ledarskap tappar folks respekt. Förvisso själförvållat, men det innebär oftast att andra krafter träder in och tar det utrymme som staten lämnat tomt. Krafter med olika intressen, ibland uppbyggliga, ibland något annat! Så vad är konstruktiva krafter?

Predikanten menade att vi kristna måste kliva fram och ta vårt ansvar när det gäller utbildning, media och rättsamhället. Att skapa möjligheter för god utbildning genomsyrat av goda värderingar, att ge röst åt det konstruktiva i samhället, att våga tala mot makten till Guds ära och att vara med och skapa ett samhälle som respekterar lagar och gemensamma normer. Det andas modern och aktiv storstadsförsamling lång väg! När jag efter gudstjänsten läser rubriken på församlingens tidning (Mamlaka Time) "Uncompromisingly African" så känner jag att jag är lite stolt över att ha varit med också här!

Så summa: I väntan på goda ledare, låt oss vara goda samhällsmedborgare! Eller, kanske hellre, bli själva goda ledare!

Från maktens kulle, Nairobi.
Jag är Lorentz Forsberg