Den förstfödde!

Så presenterar min bror mig för vänner och kollegor när jag besöker honom i Bukavu i östra Kongo. Så lika ni är säger folk! Vi nickar och åtminstone jag tar det som en komplimang. Ja, vi har samma mamma och samma pappa! Brorsan har blivit en riktig Congomani, och jag är så glad att äntligen få komma till denna plats. Här bodde mor i mitten av 1960-talet. Hit kom far och stal henne (!) till Tanzania. Här bor min bror, och min syster har redan varit på besök. Sist kommer jag.

Det är mer och mer så det blivit i mitt liv – att komma sist. Att följa efter. Förstfödd men sistkommen. De senaste åren har jag börjat följa efter min fru dit hon hittar på att åka. Det har blivit Bilbao, Sarajevo, Khartoum, Juba, Nairobi. Nu följer jag med till Khartoum igen.

Att följa efter är att låta någon annan gå före, att ge företräde. Att ge upp lite av sitt eget för att... Men vad förlorar jag? Mest ingenting, snarare får jag se massor med underbara platser, för att inte tala om de pluspoäng jag vinner som den gode maken..., ja inte i alla läger förstås!

På flyget från Nairobi sträckte Viktoriasjön ut sig som ett hav under mig. Tanganyikasjön tog emot mig i Burundi. Kivusjön när vi rullat över och under de stora bergen på väg genom Rwanda mot Bukavu. Dom stora sjöarnas region. Jag tittar stolt på stämplarna i mitt pass. Burundistämplarna sattes med blid hand, Rwandastämplarna med militärisk precision, Kongostämplarna lite varsomhelst, men med ett glatt skratt! Vatten, berg och människor. Frukt, sång och färger. Regn, lera och kaos. Grand lac, I'll be back!

Bukavu ser ut som en kaotisk och lerig version av en medelhavsstad. Trånga branta gator med hus staplade på varandra som desperat klamrade de sig fast i rädsla över att glida ned i Kivusjön. Jag tänker att inte ens den kraftiga jordbävningen i fjol lyckades skaka ned staden i sjön, men riktigt säker känner jag mig inte. Sjön viskar sakta att den inte tänker sluka staden ännu på ett tag...

Rapport från Afrikas hjärta!