***
Regnet vräker ned. Åskan mullar så att till och med böneutropen drunknar. Blixtarna skapar dag av Khartoums natt. Vattnet började stiga i vårt sovrum, kök och vardagsrum. Det flödade in i springan under dörren. Jag kämpar i regnet ute på de idiotiska verandorna som skapar stora bassänger utanför dörrarna, och häver den trettifjärde baljan med vatten över räcket. Blötare än jag varit sedan jag lekte regndans som liten. Fryser som jag inte gjort sedan jag stod och väntade på pendeltåget i Märsta i november. Och ändå - jag njuter och har aldrig känt mig mäktigare. Kom an! Blixtarna laddar ur över mitt huvud, men jag är inte rädd. Jag känner bara att just nu är jag stark. Jag gör något. Även om det är utan synbart resultat i stunden, så hoppas jag och jobbar vidare genom natten. För hoppet är inte relaterat till omständigheterna. Det lever ett eget liv - och där i regnet känner jag att hoppet bor i mig!
På morgonen berättar jag för min son att inatt var jag blixtens betvingare och regnets baneman. Hans beundrande blick skrämmer all kyla och trötthet på flykt, och jag förstår att jag hoppas lika mycket för hans skull som för min egen.
***
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Passa på och njut av vara din sons store hjälte. När han hamnar i tonåren kommer du förmodligen att vara världens största tönt.
Länge sedan bloggen uppdaterades och ser fram emot nya reflektioner. Själv sitter jag nere i Kapstaden, Sydafrika. Bredvid mig här på Cape Town University of Technology sitter en sudanesisk kollega. Han verkar sakna sitt hemland och Khartoum som med hans ord verkar vara en fantastisk plats. Vore kul att besöka er där nån gång i framtiden. Ha det gott!
Suverana bloggs... vi vantar och vantar pa MER!!!! oerhort spannande att fa sma snapshots.
Åhh,ljuv musik för mina inre öron, eller kanske språköron. Skriv, skriv, skriv, Lorenz...
Skicka en kommentar