Så satt jag där och tänkte över mina åtta år på SMR. Har jag något att visa för mitt slit? Nej, jag kom inte på något. En avgrund av misslyckanden öppnade sig och där nere såg jag plötsligt Bush med ännu tommare blick än min.
Räddad av Bush!? Undrar hur han summerar sina år? Mina misslyckanden tedde sig med ens något mindre katastrofala. Men, relativt den makt jag förfogat över kanske vi ligger lika. Jag och Bush i grämelsens kamp. Jag med handikapp x1000...
Jag funderade vidare på vad vi kan hållas personligen ansvariga för. Vem bär skuld för mina tillkortakommanden i tjänsten. Är det jag, för att jag inte förmått, eller är det mina chefer, som gett mig uppgifter över min förmåga? Vem ska jag skylla på? Bush?
Jag vet vad jag är värd. Jag vet ungefär vad jag kan och inte kan. Jag vet att det enda som jag är riktigt bra på är att göra lite av ingenting. Att laga en middag på lite vilja och en spik. Att suga fukten ur det sista kreativa dammkornet och skapa först plantan i en oas. Att vässa en penna med min blick och skriva kärlekens lov till den som aldrig vänder sin blick till mig. Att gå långt och känna att hoppet finns där bakom nästa horisont. Att möta ögon och bekräfta att livet är värt att leva bara för att det bara är så det är. Ja, nog vet jag mitt värde. Nog ser jag att även jag är älskad för den jag är och för det jag gör och hör. Men tvivlar gör jag väl då och då. Så, kan du viska stilla till mitt hjärta att det är lite viktigt det jag gjort. Att åtta år inte är ett hål av ingenting, utan att det är ett hål med något i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag ska inte bara säga lite tyst att det du har gjort är lite viktigt, utan tänker mer säga det rätt så högt att det du har gjort är riktigt viktigt.
För i kampen med tanken att snart så kommer någon att upptäcka man inte kan något egentligen väcks oro och olust. Men ibland lyfts blicken från denna insikt över ens egna tillkortakommanden till den mer konstruktiva upptäckten av att det man inte kan själv, det kan man gå och fråga någon om. Som till exempel grannen i korridoren. Han som har koll på det mesta som man själv inte har koll på. Han som lyckas skapa en trygghet och lugn omkring sig, och får en massa bra saker ur händerna. Till exempel. Åtta år lämnar spår, i både tankesystem och arbetssätt.
Och samtidigt så känns det märkligt trösterikt att just denna begåvade människa kämpar grämelsens kamp. Också.
"Som Bush" - eller "Och med Bush" :).
Skicka en kommentar