En liten pojke med spidermanryggsäck, keps och januaribleka kinder knatar stolt över skolgården på svenska skolan i Nairobi. Är det verkligen min son som går där? Blod av mitt blod och ben av mina ben? Han som säger: - "Pappa, om vi får sogsna tankar så kan vi se på korset så vet vi att gud lever!" Han som springer superhjälteskrikande genom rummet och dödar onda bovar. Han som älskar rosa och guld och prinsessor och mamma. Ja, visst är det han!
Men är det verkligen 15 år sedan jag tog studenten här? Är detta platsen jag är dömd att komma åter till? Arvssynd? Frågorna flyter samman med rök av tusen brinnande sophögar i detta Nairobi som faktiskt är ett av de "hemma" jag har givits i denna värld. Jag tror att jag kommer att må bra här den korta stund vi bor här denna gång för att Noa kommer att ha det bra.
Jag saknar inget, så långt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar