Det surrar till magen, strax bakom den punkt där kärlek känns. Kanske är det all frukt jag ätit sedan jag kom hit. Kanske är det all ugali och sukuma, chapati, eller matoke. Eller så är det bara glädjen av att känna igen sig, att vara i ett element som resonerar med det djupa behovet av att höra till.
När jag kaxigt hoppar av Matatun på väg hem efter att ha följt Noa till förskolan, så är jag oslagbar, flying! Ge mig sedan en dagstidning, en te och en andazi på lilla haket i hörnet av vårt kvarter och min själ vet så väl att livet är gott.
I stark kontrast till mitt sinnestillstånd står bilden i tidningen av den buss som krashade igår med 29 dödsoffer. Ännu en dag i Kenya. Mina ögon fastnar vid det ord som pryder den kraschade bussens sida - Smash!
Det känns igen, det kära 'jua kali' Kenya. Mitt hjärta rörs av ömhet när jag ser ambulansen från sjukhuset i närheten rulla förbi. Inte för att det åter påminner om otaliga trafikskadades plågor, utan för att i fronten står ordet ambulans inte bara spegelvänt, som brukligt, utan också upp och ned!
Ja, så det är både och, lite av varje, glädje och smärta, hopp och förtvivlan, Obamayra i västra Kenya (ja hela egentligen) och hungersnöd i östra.
Fortfarande glad att vara här!
onsdag 21 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag smakar Esters sukuma och mandazi ibland, sukuman hoppar jag helst över. När jag var i Kenya i somras kände jag också som vanligt en stark hemkänsla även om jag bott där ganska få år och först i vuxen ålder. Det ska bli kul att följa era äventyr i Kenya och Sudan!
Har ni hört den nya hitlåten i USA? "Eh Mungu nguvu yetu, ilete Barack kwetu!"
Skicka en kommentar