Så var vi åter vid Nilens strand. Den ”riktiga” Nilen som strömmar ur Afrikas hjärta. Noa och jag finner den kvinnliga centralgestalten i våra liv vid Juba international airport. Det är alltså här hon håller till, i Juba, det närmaste jag kommit världens ände hittills.
Att komma till denna by som är huvudstad i södra Sudan är en närmast bisarr upplevelse. Det är trafikstockning på vägarna – vita biståndsbilar nästan enbart. Överallt pågår byggnation och däremellan står tält och ”tukuls” tätt.
Vi bor vid Nilens strand, bland mangoträden på Mango Camp. Det är som att tillbringa en semesterweekend vid ett exotiskt turistmål. God mat och en härlig natur gör det till en härlig och avkopplande stund för oss. Att sakta glida längsmed Nilens vatten är vilsamt för kropp och helande för själ. Vi är förunnade. Kontrasten river i hjärtat.
Att förstå en plats kräver tid, att känna den tar ett liv. Vi har sett Juba, lite grand. Vi har luktat på Juba, lite grand. Vi har blivit förälskade i Juba, lite grand.
Kanske återvänder vi, kanske gör vi det inte.
måndag 18 juni 2007
måndag 4 juni 2007
Burning Spear
Om jag någonsin befunnit mig i närheten av ett "must-see", så var det i söndags den 3 juni när "the African teacher", Burning Spear, den siste av de gamla reggeaikonerna, kom till Nairobi som en del av höjdpunkterna på Sawa Sawa festivalen 2007. Burning Spear tog som artistnamn det smeknamn som användes på Kenyas förste president Jomo Kenyatta, och det har naturligtvis skapat en särskild relation till landet.
Eftersom hela festivalen är gratis så var det en väldigt blandad publik, allt ifrån gamla orginalfans till hippa ungdomar till gatans tilltuffsade, våra minsta. Jag och Noa var naturligtvis bland de ytterst få vitingar som vågat sig ut till Kasarani. Att vi dessutom åkte matatu dit väckte sin lilla uppståndelse. Om det var för att vi var vita eller att vi inte gick och tuggade chatt som alla andra, det vet jag inte. Det fanns ett stort utbud av diverse "kryddväxter" att välja bland. Ja, på något sätt kändes det naturligt att det var den Nederländska ambassaden som var huvudsponsor till evenemanget! Dom kanske passade på att gynna sin egen export med lite jordbruksubventioner! Man vet ju aldrig i denna konstiga värld.
Att stå i Nairobi och höra Burning Spear med sin unika stämma ropa "Kilimanjaro", uttrycker för mig allt det Afrika kunde vara. Att det finns en resning i det afrikanska som så länge har trampats ned och förtryckts. Det är den gemensamma stora sorgen, att det som är så rikt får vara så fattigt. Rise up! You are as tall as Kilimanjaro! (detta är inte en textrad från Burning Spear!)
Noa tyckte det var häftigt med all hög musik. Pappa mös av välbehag och nostalgi. Det är härligt att vara här.
Eftersom hela festivalen är gratis så var det en väldigt blandad publik, allt ifrån gamla orginalfans till hippa ungdomar till gatans tilltuffsade, våra minsta. Jag och Noa var naturligtvis bland de ytterst få vitingar som vågat sig ut till Kasarani. Att vi dessutom åkte matatu dit väckte sin lilla uppståndelse. Om det var för att vi var vita eller att vi inte gick och tuggade chatt som alla andra, det vet jag inte. Det fanns ett stort utbud av diverse "kryddväxter" att välja bland. Ja, på något sätt kändes det naturligt att det var den Nederländska ambassaden som var huvudsponsor till evenemanget! Dom kanske passade på att gynna sin egen export med lite jordbruksubventioner! Man vet ju aldrig i denna konstiga värld.
Att stå i Nairobi och höra Burning Spear med sin unika stämma ropa "Kilimanjaro", uttrycker för mig allt det Afrika kunde vara. Att det finns en resning i det afrikanska som så länge har trampats ned och förtryckts. Det är den gemensamma stora sorgen, att det som är så rikt får vara så fattigt. Rise up! You are as tall as Kilimanjaro! (detta är inte en textrad från Burning Spear!)
Noa tyckte det var häftigt med all hög musik. Pappa mös av välbehag och nostalgi. Det är härligt att vara här.
lördag 2 juni 2007
Freedom from Hunger Walk 2007
Varje år arrangeras vandringar på flera platser i Kenya - Freedom from Hunger Walk. Noa och jag deltog under förra lördagen i den vandring som ägde rum i Nairobi under parollen "Stamp out Hunger". Tillsammans med uppskattningsvis 10 000 personer traskade vi 18 kilometer genom Nairobis gator.
De första nio kilometrarna hängde Noa nöjt i selen på min rygg. Resten av vägen ömsom sprang han ömsom nyttjade han åter packåsnan pappa. Noa var garanterat den yngste av alla vandringens deltagare och var stor källa till glädje där han stultade fram mot hungern. Ja, han var väl inte helt införstådd med det höga syftet med vandringen, men han var glad och go hela vägen.
Att vandra för en sak, eller mot, är speciellt på många sätt. Stora omvandlingar har genom historien skett i gemensamma vandringar. Det finns en härlig symbolik i det gemensamma vandrandet för en gemensam sak, mot ett gemensamt mål. Dessutom kan det visa sig mycket trevligt rent socialt.
När tröttheten värker och köttsåren mellan de lite för runda låren svider - känner man då att man stödjer den hungrige? En kille som livnär sig på att väga folk på gatan uppmanade förbipasserande att väga sig för att se hur hungriga dom blivit av att vandra... Och visst, hunger blev också en medvandrare.
Var tredje kilometer passerade vi stationer med lite vatten eller mjölk att dricka från det störste sponsorn, Brookside. En stämpel på armen och lite information om hur långt det är kvar. Några hundra meter efter varje station ligger sen drivor med mjölkpaket eller plastflaskor. Men det kvittar ju, för denna vandring var ju mot hunger och inte för miljön. Den vandringen är en annan dag eller i en annan stad.
Noa han vet än så länge inte så mycket om att vara hungrig. Han vet heller inte att miljoner barn, många i hans ålder, lägger sig hungriga varje kväll. Den informationen tänker jag undanhålla honom ännu en tid. Men han var en god medvandrare. Och det räcker ju.
De första nio kilometrarna hängde Noa nöjt i selen på min rygg. Resten av vägen ömsom sprang han ömsom nyttjade han åter packåsnan pappa. Noa var garanterat den yngste av alla vandringens deltagare och var stor källa till glädje där han stultade fram mot hungern. Ja, han var väl inte helt införstådd med det höga syftet med vandringen, men han var glad och go hela vägen.
Att vandra för en sak, eller mot, är speciellt på många sätt. Stora omvandlingar har genom historien skett i gemensamma vandringar. Det finns en härlig symbolik i det gemensamma vandrandet för en gemensam sak, mot ett gemensamt mål. Dessutom kan det visa sig mycket trevligt rent socialt.
När tröttheten värker och köttsåren mellan de lite för runda låren svider - känner man då att man stödjer den hungrige? En kille som livnär sig på att väga folk på gatan uppmanade förbipasserande att väga sig för att se hur hungriga dom blivit av att vandra... Och visst, hunger blev också en medvandrare.
Var tredje kilometer passerade vi stationer med lite vatten eller mjölk att dricka från det störste sponsorn, Brookside. En stämpel på armen och lite information om hur långt det är kvar. Några hundra meter efter varje station ligger sen drivor med mjölkpaket eller plastflaskor. Men det kvittar ju, för denna vandring var ju mot hunger och inte för miljön. Den vandringen är en annan dag eller i en annan stad.
Noa han vet än så länge inte så mycket om att vara hungrig. Han vet heller inte att miljoner barn, många i hans ålder, lägger sig hungriga varje kväll. Den informationen tänker jag undanhålla honom ännu en tid. Men han var en god medvandrare. Och det räcker ju.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
