Blöt i Khartoum

***
Regnet vräker ned. Åskan mullar så att till och med böneutropen drunknar. Blixtarna skapar dag av Khartoums natt. Vattnet började stiga i vårt sovrum, kök och vardagsrum. Det flödade in i springan under dörren. Jag kämpar i regnet ute på de idiotiska verandorna som skapar stora bassänger utanför dörrarna, och häver den trettifjärde baljan med vatten över räcket. Blötare än jag varit sedan jag lekte regndans som liten. Fryser som jag inte gjort sedan jag stod och väntade på pendeltåget i Märsta i november. Och ändå - jag njuter och har aldrig känt mig mäktigare. Kom an! Blixtarna laddar ur över mitt huvud, men jag är inte rädd. Jag känner bara att just nu är jag stark. Jag gör något. Även om det är utan synbart resultat i stunden, så hoppas jag och jobbar vidare genom natten. För hoppet är inte relaterat till omständigheterna. Det lever ett eget liv - och där i regnet känner jag att hoppet bor i mig!

På morgonen berättar jag för min son att inatt var jag blixtens betvingare och regnets baneman. Hans beundrande blick skrämmer all kyla och trötthet på flykt, och jag förstår att jag hoppas lika mycket för hans skull som för min egen.

***

Beslöjad flört

Rullar sakta min kundvagn genom det överdimensionerade och dyra varuhuset Afra i södra Khartoum. Slängkyssarna haglar över min söte blonde son när vi allt stoltare spatserar längs gångarna och lastar på juice, yoghurt och chips. Noa får sitt sjunde nyp i kinden och ännu en blöt puss. Vi flyr in i dadel-, russin- och nötgången, den åttonde från vänster i mittersta sektionen till höger.

Två unga och vackra kvinnor tar mod till sig och kommer fram. Fortfarande förtjust, men lite resignerat, tar Noa emot ytterligare lovord, nyp och puss. Jag ler och myser lite i bakgrunden. Men, plötsligt vänder sig kvinnorna till mig. En av dem, den vackraste, berättar något med stor inlevelse på detta härliga arabiska språk. Fråga på fråga möts av stammande från mig. Jag uppfattar att det är bekymmersamt att mamma inte är med. Sen säger kvinnan plötsligt, mystiskt leende, något som jag uppfattar antingen betyder: -"Kan jag ta hand om din lilla älskling?", eller, -"Kan jag få vara din lilla älskling?" Eftersom uppmärksamheten helt skiftat till mig, och väninnan fnittrar blygt, tolkar jag det som att det gäller det senare. Generat famlar jag i mitt internationella kroppsspråkslexikon efter den serie av gester som betyder: -"Tack, jag är otroligt smickrad, men innan jag drunknar i dina vackra ögon måste jag verkligen säga nej tack. Jo, alldeles säkert... tack!". Jag hittar bara en stel handrörelse, och medan Noa slänger kyssar till de snopna kvinnorna över sin pappas hukande axlar, är jag på flykt in i en annan av alla gångar.

Jag vet för lite om Sudan ännu för att förstå vad detta var, men jag vet att det var den mest obeslöjade flört jag någonsin varit med om. Av en beslöjad kvinna i Khartoum! Eller, så har jag bara missat chansen att få en barnvakt till min son...

Så rullar mina dagar vidare. Här där jag är.

No sudanese bad

Det är varmt och en bekant bjuder mig på en läsk. Jag känner mig som en levande reklamfilm när jag girigt sveper min Pepsi. Samme bekant ondgör sig över denne dåre till viting som tittar på möbler i skjulen längs med vägen i Omdurman. Fattar han inte, sudanese no good. Kulturkrocken är underbart total när jag tittar på fåtöljer och sängramar i underbart, återanvänt och robust mörkt trä. Han bara skakar på huvudet. No good! Why?

Äntligen får jag gå där i de trånga gångarna mellan stånden i Libyenmarknaden i Omdurman. Hetsigt försäkrar jag att jag visst inte ska köpa pråliga syntetlakan från Kina. Engegerat föreläser jag för möbelhandlaren om att riktigt trä är mycket bättre än glassig plastfaner. Han nickar, men fattar ingenting.

Det är alltså här vi är. Sudan. Khartoum. 2009. Det är här vi försöker treva oss fram i tjockaste värmen, med smala lyckan och tunnaste arabiskan. Vi vet inte så mycket, inget alls egentligen. Utlämnade till välvilja och gott humör flyter vi genom dagar av heta vindar. 21 hittills. Och nåden är var morgon ny!

Det kommer en gammal man gatan fram

Jag ser honom på långt håll. Tillräckligt långt bort för att hinna byta sida utan att det verkar konstigt. Tillräckligt med tid för att hitta ett dussin argument för varför jag inte hinner, orkar, vill, bör möta denna man igen. Dagen innan smög han plötsligt upp bakom mig och tog min hand och fortsatte sin berättelse från förra gången vi sågs. Den om elände och fattigdom och om att behöva sova ute under buskarna bakom skolan i närheten. Den om familjen som finns långt borta, och som han är skild från av skammen att inte ha något att komma hem med.

Men jag väljer att inte smita. Jag möter honom och ber honom dela frukost med mig. Jag har tid, jag har pengar, det passar mig. Och han protesterar inte. Vi går till ett litet frukostställe i närheten och jag beställer varsin te och chapati.

När vi sätter oss snurrar hans berättelse fortfarande på om hans elände och om drömmen att lyftas upp av ett plötsligt mirakel. Jag förstår, säger jag, men vet att det är empatiskt, teoretiskt, falskt. Det krävs dock inte mycket inlevelseförmåga för att förstå hur hans berättelse kommit till. Det är inte svårt att rasa igenom det sociala skyddsnätet i Nairobi!

Jag börjar fråga honom om gamla politiska ledare i Kenya. Det glimmar till i den gamle mannens ögon och han och hans berättelse tar en ny skepnad. Han berättar passionerat om Kenya och dess ledare som han levt med så länge. Han berättar hur han en gång träffade Kariuki, den givmilde uppkomlingen som gamle Kenyatta i sin maktfullkomlighet lät mörda. Han berättar om hur rika de gamla och nya politikerna är, var de har sina farmer och lyxvillor. Han tecknar Kenyas självständighets livsberättelse, som likt hans egen är resa mot förfall och sönderfall. Men går det inte ganska bra för Kenya, invänder jag. Han ser på mig, medlidsamt. Visst, för de som har och tar mer. För de rika går det bra!

Frukosten är över, jag betalar och vi går ut på gatan. Den gata vi båda kommer att vandra vidare på, åt varsitt håll. Vi tar i hand och jag inbillar mig kort att jag gjort något bra. Men min värld är mer förändrad än hans och åter känner jag den klibbiga känslan av att vara den som tagit mest, trots att jag bjöd. Det är förbannelsen vi lever med, vi som har - att även när vi ger, så tar vi!

***

Luther, Kibaki och Obare

Så står jag där i klungan. Nyfiket tränger vi oss mot taggtråden för att om möjligt få en glimt av presidenten. Evangelisk Lutherska kyrkan i Kenya inviger sin nya administrationsbyggnad med det passande namnet "Luther Plaza". Jag står där och hör orkestern spela inifrån området. Sneglar på presidentens säkerhetsfolk. Biffiga typer, några som jag känner igen från bilderna häromdagen då dom gav sig på en stackars fotograf som var del av Irans presidents entourage under statsbesöket här i Kenya. Mer muskler än hjärnor känns passande och jag fnittrar till. Avundsjukt?

Lite stolt berättar jag för en av mina grannar i klungan att jag är svensk och att det var svenska missionärer som var med och startade kyrkan för många år sedan. Denna kyrka som nu byggt detta hus mitt i Nairobi, i skuggan av maktens kulle, med presidenten som hedersgäst.

Och där är han, president Mwai Kibaki. Han kommer gående flankerad av Most Reverend Dr Walter Obare och General Secretary John Halekhe. Dom skakar hand och jag funderar över hur det skulle vara att träff denne man. Är han fortfarande den briljante beläste strategen? Även nu på ålderns höst efter sin stroke? Är han så trevlig som det sägs? Men mest undrar jag, kanske tillsammans med en hel del kenyaner, vet han fortfarande vad han gör? Vem är det som bestämmer egentligen i detta underbara land?

Mannen kliver ensam in i sin Mercedes. Gråter eller skrattar han där, undrar jag när kortegen rullar bort och klungan upplöses i Nairobis myller av människor, makt och minnen. Vad vet jag!

Den förstfödde!

Så presenterar min bror mig för vänner och kollegor när jag besöker honom i Bukavu i östra Kongo. Så lika ni är säger folk! Vi nickar och åtminstone jag tar det som en komplimang. Ja, vi har samma mamma och samma pappa! Brorsan har blivit en riktig Congomani, och jag är så glad att äntligen få komma till denna plats. Här bodde mor i mitten av 1960-talet. Hit kom far och stal henne (!) till Tanzania. Här bor min bror, och min syster har redan varit på besök. Sist kommer jag.

Det är mer och mer så det blivit i mitt liv – att komma sist. Att följa efter. Förstfödd men sistkommen. De senaste åren har jag börjat följa efter min fru dit hon hittar på att åka. Det har blivit Bilbao, Sarajevo, Khartoum, Juba, Nairobi. Nu följer jag med till Khartoum igen.

Att följa efter är att låta någon annan gå före, att ge företräde. Att ge upp lite av sitt eget för att... Men vad förlorar jag? Mest ingenting, snarare får jag se massor med underbara platser, för att inte tala om de pluspoäng jag vinner som den gode maken..., ja inte i alla läger förstås!

På flyget från Nairobi sträckte Viktoriasjön ut sig som ett hav under mig. Tanganyikasjön tog emot mig i Burundi. Kivusjön när vi rullat över och under de stora bergen på väg genom Rwanda mot Bukavu. Dom stora sjöarnas region. Jag tittar stolt på stämplarna i mitt pass. Burundistämplarna sattes med blid hand, Rwandastämplarna med militärisk precision, Kongostämplarna lite varsomhelst, men med ett glatt skratt! Vatten, berg och människor. Frukt, sång och färger. Regn, lera och kaos. Grand lac, I'll be back!

Bukavu ser ut som en kaotisk och lerig version av en medelhavsstad. Trånga branta gator med hus staplade på varandra som desperat klamrade de sig fast i rädsla över att glida ned i Kivusjön. Jag tänker att inte ens den kraftiga jordbävningen i fjol lyckades skaka ned staden i sjön, men riktigt säker känner jag mig inte. Sjön viskar sakta att den inte tänker sluka staden ännu på ett tag...

Rapport från Afrikas hjärta!

"Governed by scandal and ruled by incompetence"

Predikostolen är en plattform för samhällskritik, åtminstone så idag i Mamlaka Hills Chapel i Nairobi. I frustrerad vanmakt och besvikelse undrar alltfler kenyaner vad deras ledare håller på med. Predikan tar sin utgångspunkt i de brandkatastrofer som drabbat landet under veckan. Vem är beredd? Vem bär ansvar? Vad har vi lärt oss sedan attentatet 1998 mot amerikanska ambassaden? Jo, att vi inte kan lita på våra ledare! Vi måste ta tag i det själva! Vare sig det gäller att se till att svältande kenyaner får mat (när ledarna sålt den nationella matreserven för stor vinst till utlandet!), eller om det gäller att se till att träna brandsoldaterna som inte vet hur man släcker en eld (det hjälper heller inte att det inte fanns vatten i vattenposterna!).

Det är sorgligt när ett lands ledarskap tappar folks respekt. Förvisso själförvållat, men det innebär oftast att andra krafter träder in och tar det utrymme som staten lämnat tomt. Krafter med olika intressen, ibland uppbyggliga, ibland något annat! Så vad är konstruktiva krafter?

Predikanten menade att vi kristna måste kliva fram och ta vårt ansvar när det gäller utbildning, media och rättsamhället. Att skapa möjligheter för god utbildning genomsyrat av goda värderingar, att ge röst åt det konstruktiva i samhället, att våga tala mot makten till Guds ära och att vara med och skapa ett samhälle som respekterar lagar och gemensamma normer. Det andas modern och aktiv storstadsförsamling lång väg! När jag efter gudstjänsten läser rubriken på församlingens tidning (Mamlaka Time) "Uncompromisingly African" så känner jag att jag är lite stolt över att ha varit med också här!

Så summa: I väntan på goda ledare, låt oss vara goda samhällsmedborgare! Eller, kanske hellre, bli själva goda ledare!

Från maktens kulle, Nairobi.
Jag är Lorentz Forsberg